Nu har det gått 17 dagar sen jag kom till Frankrike och 2 veckor sen mamma lämnade mig själv här. Men jag känner mig inte ensam, och jag har aldrig riktigt gjort det här. Jag känner mig trygg här och just nu känns det för tidigt att jag ska åka till Sverige om 13 dagar. Det känns som att jag har varit här länge men att det fortfarande bara är början. Det är väl för att jag inte kommit in i allt än.

 

Första skolveckan var faktiskt väldigt jobbig pga massa saker. T.ex: På flera lektioner hade jag svårt att hålla mig vaken, även fast jag sovit okej. Det var kanske för att det var ansträngande med språket, men det gjorde det bara ännu svårare att hänga med. 

Musikhistorian är värst eftersom:

1. Den är i slutet på dagen, då jag är som tröttast

2. Läraren pratar snabbt

3. Jag kan inte tyda vad läraren skriver på tavlan

4. Jag försöker ändå att ta anteckningar (vilket konstigt nog är jätte jobbigt) som jag inte förstår vad dom betyder.

5. Jag vill förstå eftersom det är ett ämne jag tycker är intressant

5. Jag vet inte hur läraren vill att jag ska redovisa (Förstod inte vad han sa och om det gäller mig)

 

Sen när det känns såhär blir också små grejer väldigt irriterande. Då längtar jag väldigt mycket efter att lära mig franska och hur allt fungerar här. Jag har saknat olika saker från Sverige men jag har aldrig riktigt haft hemlängtan. Alla i skolan och där jag bor är snälla och tar hand om mig.

 

Men jag ska fråga lärarna hur dom vill att jag ska redovisa, så slipper jag det problemet iaf!